Om Anna Westberg

Text till Skansen-programmet 1 mars 2009:

ANNA WESTBERG – TONSÄTTARE I ORD

Anna Westberg föddes i Kungsgården utanför Sandviken 1946, och avled 2005.

”I den diktargeneration, som fick sitt genombrott omkring 1980 hör Anna Westberg till de ledande med en Ahlin-inspirerad, personligt mogen romankonst. På personliga erfarenheter byggde de två första verken, Paradisets döttrar (1978 ) och Gyllene röda äpplen (1979). Genombrottet kom med Walters hus (1980). Sandros resa (1986) har lätt antydda pikareska drag. Senare romaner är Maria moder (1991), med ett fint kvinnoporträtt, och den självbiografiska Vargtagen (1993).”

Så beskrivs Anna Westberg, författarinna och litteraturkritiker, i första utgåvan av Nationalencyklopedin. Vi ser på årtalen, att efter genombrottet med Walters hus, som fick Svenska Dagbladets prestigefyllda litteraturpris och väckte stor uppmärksamhet, tar varje ny roman mycken kraft innan den finner sin form och möter läsarna. Sex år till Sandros resa, så fem nya år till Maria Moder. Tango (1997) blev Anna Westbergs sista större roman, innan hon efter många års hjältemodig kamp mot svåra sjukdomar och ständig smärta gick bort i förtid sensommaren 2005, ännu inte sextio år gammal.

Det övergripande temat i Anna Westbergs romaner är människan inför det sociala arvet. Det som gör att torftiga yttre miljöer smetar av sig på människornas inre liv. Redan i debutromanen Paradisets döttrar bestämmer sig författarinnan för att beskriva miljöer, som oftast glöms bort i litteraturen – småfolkets, de nedtrampade och de föraktade. Från finska Salmi i arbetarbarackerna i Urfors löper hennes berättelser till Maria moder i Paris slumkvarter. Maria som föder våldtäktsbarnet Sandro för att därefter förskjuta honom och misshandla honom så som hon själv har misshandlats.

Anna Westberg är sjutton år, när hon lämnar Kungsgården för brukssamhället Sandviken. Hon får arbete på Stadshotellet, som blir miljö för Gyllene röda äpplen. Via Stockholm flyr hon så till Paris och blir Vargtagen. Hennes sista kring femton år bor Anna Westberg i den unika Spelgården i dalabyn Tällberg invid Siljan.

Sällskapet Anna Westberg bildades för att försvara och bevara i vårt minne en sällsynt berättarbegåvning med en alldeles egen, stundom magisk röst. Hon var en gestaltare, som byggde sina berättelser som musikaliska verk. Hon var något så ovanligt som en tonsättare i ord.

Mika Larsson

(Texten delvis ur antologin Gästrike-Hälsingelitteratur, red Bernt-Olov Andersson)

Anna Westberg föddes i Kungsgården utanför Sandviken 1946, och avled i oktober 2005.

”Precis här hade jag tänkt mig att Ines och Salmi gick, mitt på Åsen upp mot Paradiset.

Det var en förvinterkväll 1979 som författarinnan Anna Westberg yttrade dessa ord. Året innan hade hon debuterat med romanen ”Paradisets döttar”. Jag skjutsade henne från en kväll med författarserien ”Gästrikebuketten” på Storviks bibliotek och när vi passerade den lilla orten Kungsgården så fick vi en plötslig ingivelse, svängde av från huvudvägen och fortsatte mot de platser som är utgångspunkter i hennes debutroman.

Både Anna Westberg och jag själv är uppvuxna vid denna ås och har båda behandlat livet kring den i våra romaner. Jag menar alltså den lilla åsen mellan Kungsgården och Åshammar, en sträcka på någon kilometer. För egen del har jag hämtat näring ur miljön till romanen ”Min älskade slaktare”. Lägger jag sedan till att Anna Westberg hade författaren Per Gunnar Evander som svensklärare i realskolan i Storvik och gick med sina tidningsartiklar till författaren Göran Norström på Gefle Dagblad, så förstår var och en att författarskapen i Gästrikland är mycket sammanflätade och inte helt oberoende av varandra.

Förebilden till ”Paradiset” i Anna Westbergs debutroman var några gamla arbetarbostäder i Urfors strax hitom Åshammar. Dit kom en grupp finska invandrare efter kriget och fick arbete på den SKF-ägda hästskofabriken. Bostäderna var dåliga och attityden från svenskarna var föraktfull. Det pratades helt enkelt skit om de finska invandrarna. Redan i debutromanen bestämmer sig Anna Westberg för den miljö hon anser viktigast att beskriva, miljöer som oftast glöms bort i litteraturen. Nämligen småfolkets, de nedtrampade och föraktade. Från Salmi i arbetarbarackerna i Urfors till Maria moder i Paris slumkvarter.

Det övergripande temat i Anna Westbergs romaner är människan inför det sociala arvet. Det som gör att torftiga yttre miljöer smetar av sig på människornas inre liv. Ines möter kvinnoföraktet, fyllan och slagsmålen som förekommer i Salmis värld. I romanen ”Maria moder” föder Maria våldtäktsbarnet Sandro som hon förskjuter och misshandlar på det sätt som hon själv har behandlats.”Männen i Marias värld förvisas utan undantag till kategorin svekfulla kräk”, skriver Anna Westberg.
När Anna Westberg var sjutton år flyttade hon ”nästgårds” till brukssamhället Sandviken. Där studerade hon på läroverket men fann sig aldrig till rätta i ett samhälle så skarpt indelat i olika samhällsgrupper och så präglat av Sandemoses ”Jantelag”. Hon arbetade tillfälligt på Stadshotellet och det är också där som handlingen är förlagd i hennes andra roman ”Gyllene röda äpplen”. Huvudpersonerna är fortfarande Ines och Salmi vars vänskap ständigt sätts på prov av ungdomliga förälskelser. De röda äpplena har Salmi med sig från Paradiset när hon flyttar till stan och blir arbetskamrat med Ines.
Och var kan man skåda det verkliga klassamhället i koncentrat om inte på Stadshotellet? Skillnaden mellan slitet i restaurangköket och det behagfulla livet i matsalen. Järnverkets direktörer och utländska gäster som jäser bakom cigarrer och konjakskupor. Troligen har Anna Westberg hämtat mycket stoff till sina romaner från sina år i restaurangbranchen i både Sverige, Italien och Frankrike.

Med romanen ”Walters hus” kom Anna Westbergs definitiva genombrott. Den romanen gav henne Svenska Dagbladets kulturpris och väckte stor uppmärksamhet. Boken är ett vågspel eftersom hon beskriver udda människor i ett brukssamhälle. Bara det faktum att Anna Westberg som ung kvinna vågar beskriva vänskapen mellan två äldre män är ovanligt. Två män som dessutom spelar med i ABF:s bruksorkester.
Romanen är uppbyggd som en symfoni. Språket och formen blir här viktiga ingredienser. Man kan märka ett tydligt trendbrott i Anna Westbergs författarskap som finns med ända fram till hennes senaste böcker.
I ”Paradisets döttar” griper Nils fiolen och spelar upp till dans med såriga skogsarbetarnävar. . . Anna Westberg till minne.”

Text tagen ur antologin Gästrike-Hälsinge litteratur, red Bernt-Olov Andersson (1996)